Jag minns första gången jag såg dig

De andra hade tidigt varnat för dig, för den där speciella dragningskraften som bara du besitter.

Jag vet inte om det var för att de kände mig väl och visste att jag skulle bli helt uppslukad, eller om de talade av egen erfarenhet. Hade de själva sett in i dina ögon och blivit som förhäxade?


Det var så uppsluppet och glatt. Oskyldigt på något vis. Jag var novisen som trevade mig fram, som upptäckte nya saker och som inte trodde jag kunde fastna i det där ohjälpliga tillståndet som endast Odysseus sirener kan uppbringa.


Kanske var det att jag också sökte. Att jag hade en gnagande undran om det här verkligen var allt? Finns det inte så mycket mer där borta vid horisonten? Men så stod du där framför mig. Du utlovade en framtid så ljus och bekymmersfri, där du när mina krafter tryter och min tid är ute träder in i mitt ställe och tillsammans blir vi oslagbara.
Jag såg dina ögon, din utsträckta hand och med mina vänners förskräckta rop tomt ljudandes i bakgrunden var jag din.
Tyvärr var vår tid alldeles för kort. Det kändes som en minut följt av sekunder. Sen var du borta igen.
Nätter igenom har jag letat efter dig. Hoppats på att du ska dyka upp framför mig och ta mig tillbaka till. Besvikelsen av att tvingas utstå min ensamhet minut efter minut är för mycket för någon man att tvingas bära.


Så kom du till mig ikväll igen. Precis lika vacker som alltid. Du ville vara med mig. Ville att vi skulle leka. Att vi skulle ta oss an världen. Du och jag. Oskiljaktiga. En gång till. Kom nu Johan, ropade du. Kom och följ med mig till Nangiala. Till Utopia. Till vårt Paradis.


Hur ska någon kunna förstå hur upprymd jag blev? Hur hjärtat började bulta som om det ville ut ur min bröstkorg. Hur jag hörde pulsen hamra mot mina trumhinnor. Ögonen tårades av glädje och jag kände ensamhetens slöja lätta från mitt sinne.


Men priset var för högt. Min kära, jag vill verkligen det här mer än allt annat! skrek jag till dig. Men jag har inte råd. Du vill ha 25.000 coins av mig och jag har bara 12.100.
Med tårarna rinnande nerför kinderna letade sig min hand till dödsstöten för vårt förhållande och när mitt pekfinger darrandes tryckte på “Abandon Gem” såg jag skräcken i dina ögon.


Du förstår, min älskade ‘Cat’s Eye‘ – jag har svurit att inte köpa mer coins. Jag har svurit att jobba på ett ärligt sätt för att få njuta av dig. Så jag sitter här nu, i ett mörker kompaktare än jorden vi går på och spelar parti efter parti. Och när jag har 25.000 coins hoppas jag att du kan förlåta mig.
Att du kan komma tillbaka till mig. Och att vi får leka än en gång.


Må djävulen ta Bejeweled.

No related posts.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.