Farväl mitt älskade Springtime – Hej du nya fantastiska jobb!

Två år går så oerhört fort.

Det känns som igår när jag klev in i det som kom att bli mitt andra hem och omfamnades av det varmaste av välkomnanden. Som helt ny i PR-branschen var det en helt ny värld jag kunnat ana fanns men aldrig riktigt förstått.

Traumat av det första mötet där kundansvarig berättar om att vi håller på att få en större retainer av kunden och alla runt bordet började jubla. Självklart jublade jag också. Det var ju helt fantastiskt. Sen att jag inte hade en aning om då vad retainer innebar var så klart en helt annan sak… Färsking som man var.

Springtime är på många sätt den bästa arbetsplatsen jag fram till dags dato haft förmånen att gå till. Det finns en bredd på kompetensen som jag aldrig sett maken till. Marknads-PR kunde jag ana mig till hur man hanterade och vem har inte sett en pressrelease? Men att få vara med på krishanteringståg som börjar få upp hastigheten mitt i natten där ett väloljat maskineri lotsar kunden tryggt i hamn är som att se ett avsnitt av valfri Aaron Sorkin-serie. Första gången jag satt med på en nyhetsverkstad och ser hur kunden plötsligt inser hur mycket spännande det finns att berätta om dem eller när en mediaträning sen resulterar i att uppdragsgivaren lugnt kan få fram allt väsentligt i det brännande ljuset från TV-kamerorna. Det är något magiskt med det.

Folk brukar skämta om PR-människor som om det var någon form ljusskygg person som är duktig på att lägga locket på, flytta fokus från brännande frågor och i allmänhet vara ganska hal. För mig framstår det som den raka motsatsen.
Ljug aldrig. Försök inte mörka. Be om ursäkt.
Det är så skönt när fördomar visar sig vara helt tagna ur luften.

Ända sedan min tid i Utlandsstyrkan har jag haft en faiblesse för att  bli väckt mitt i natten, kastad ut i hetluften och tvingas till att agera. Med jämna mellanrum fick jag leva det livet igen. Jag minns särskilt en krishantering som startade en sen fredagkväll och pågick med oförminskad styrka hela helgen. Min kollega, jag och kunden svetsades samman medan vi tillsammans lotsade båten i hamn. Det är klart att sånt ger mersmak.

Samtidigt som jag lärt mig mängder har jag också blivit varse om mina svagheter. Jag är inte typen som projektleder tio olika saker på en gång. Jag är rent av dålig på att delegera. Jag är verkligen en tidsoptimist.
Men istället för att få det nerkört i halsen har de punkterna hanterats av kollegorna på det enda sätt som funkar – adopt, adapt, improve.

Att få komma till kontoret på Holländargatan på morgonen, mötas av Anns glada leende så fort man öppnar dörren och sen passera som genom en eriksgata av trevliga människor kan få vem som helst att längta till jobbet. Men det blir också så mycket mer. Jag har aldrig varit med om ett företag där man litar så till hundra procent medarbetarna. Det finns ett förtroende som ingen bryter därför att det ges till alla utan några motkrav. Självklart är det frukten av ett långt och gediget arbete, men för mig känns det som att det härstammar från en specifik person.

Det leder mig också fram till möjligheten att för första gången säga vad jag tycker om en person på Springtime. Det här har nämligen varit svårt att berätta tidigare.

Springtimes VD Maria Arnholm är ett unikum bland företagsledare.

Jag har självklart haft bra chefer tidigare, men det har alltid varit på någon punkt de brustit. De flesta begär av medarbetarna att de ska vara totalt dedikerade, men är inte det själva. De flesta säger att det är OK att begå misstag, men kan verkligen inte acceptera att det sker i praktikten. En VD med nästan hundra anställda kan omöjligen hålla reda på vad alla gjort på semestern, exakt vilka projekt alla jobbar med, vad deras barn heter eller om de  fick ordning på den där krånglande TV:n hemma.

Det var i alla fall så det var tidigare. För i och med Maria har min ribba höjts ett par divisioner.

Bara en sån sak som när man verkligen gör bort sig. Jag pratar inte att man missar att tidrapportera, utan när man sprängt ett stort hål i kärnkraftverket och det forsar ut radioaktivitet. Att då ha en VD som stöttar, stärker och verkligen håller ens rygg är helt ovärderligt.
Just en sån sak är annars det som skiljer det civila från det militära – får man trubbel vill man ha någon som verkligen står skuldra mot skuldra. När det är VD som gör det skapas ett band till de anställda där man är beredd att gå över kanten för att allt ska bli så bra som möjligt.

För på samma sätt som vi har jobbat för henne har hon jobbat för oss.
Får vi oförtjänt skit står hon upp för oss. Stöttar oss. Jobbar lite extra.
Och det är alldeles för sällan hon får höra hur otroligt duktig hon är.

Det som jag kommer sakna mest av allt med Springtime, om några år, när minnet mognat, är förutom den fantastiska atmosfären, värmen och hur sjukt roligt jag haft, en ledning med VD i spetsen som det inte finns maken till i Sverige.

Men det gör även ont att förlora fantastiska kollegor: Susanne, som lärt mig så mycket och dragit in mig i helt underbara projekt. Daniel, min forna vapendragare och mannen som kan källhänvisa varje mening som passerar hans läppar. Bobby, Mr Coldcaller, det finns ingen han inte jagar tag i och får till ett möte med. Jenny S, som varje vecka snällt påminner oss om att tidrapportera och aldrig får så mycket som ett tack. Karim, som får mig inse att jag är medelålders och bevisar att superkreativa människor kan ha enorm verklighetsförankring. Jenny K, som jag lyckades förolämpa redan innan jag började men som sen blev mitt bästa bollplank om precis allt. Cecilia, som jag skulle vilja höra prata i veckor eftersom hon har de mest fantastiska saker och tips att dela med sig av. Pallin, Walle, Louise, Jennie, Anders, Erik och Birgitta och alla andra som lärt mig saker, lyssnat, argumenterat, skrattat och svettats tillsammans med.

Men även om två år inte är lång tid är det ibland spännande med nya utamingar och för ett tag sen fick jag en fråga från ett företag om jag inte var mogen för något annat. Hur mycket jag än ogillar att prata i gåtor går inte allt att berätta här så låt mig återkomma till exakt vad det är jag nu ska göra. Det jag kan säga är att jag tillsammans med en fantastisk person som kompletterar mig ska bygga upp ett digitalt ben i ett nytt bolag sprunget ur en traditionell mediajätte. Det kommer ge mig chansen att inleda en resa och ett förändringsarbete som har sporrat mig utan dess like.

Men jag kommer nånstans i mitt hjärta alltid bära med mig mitt älskade Springtime. Saknaden kommer vara enorm.

No related posts.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.

  • http://socialmedianerd.se Per Pettersson

    FY FAN VAD KUL JOHAN! Ursäkta att jag skriker, men grattis. Du förtjänar det bästa.

  • http://www.lowenhamn.se Henrik Löwenhamn

    Oj, vad bär det hän efter detta, undrar man så klart. Vad kan toppa ett sådant jobb?
    I vilket fall, lycka till!
    (Jag återkommer med tryffelkontakten.)

  • http://www.blissnation.com Johan Hedberg

    Jag lovar att berätta mer så fort det bara går, men det var lite av ett once-in-a-lifetime och då tvingas man överväga att lämna även ett sånt ställe som Springtime.

    Och YAY för tryffelkontakter :)

  • http://www.blissnation.com Johan Hedberg

    Tack tack TACK! :)

  • http://www.lowenhamn.se Henrik Löwenhamn

    Man måste våga hoppa. Annars kommer man att undra hela livet vad som hade hänt. :)

  • Anonymous

    Vilka lovord!! Gripande. Två ytterliare reflektioner: 1) inte ett ord om nybakta bullar? 2) Nu kan du väl avslöja vart du drar?

  • http://www.blissnation.com Johan Hedberg

    Skammen över att glömma bullarna, våra underbara seniorer som pysslar om oss och det nästan magiska teet…

    Tyvärr inte än. Men självklart formligen kokar jag av lust att få berätta. :)

  • http://www.lindqvist.com/ Nikke Lindqvist

    Cliffhanger… Älskart!

  • http://www.trulytherese.se Therese Reuterswärd

    Maken till företag verkar man få leta efter. Kul att de har fått växa och utvecklas med dig ombord! De måste vara så ledsna att du slutar..!