Jag tycker det är så oerhört fascinerande hur våra möjligheter att sprida information och nyheter har förändrats de senaste åren.
För flera år sedan jobbade jag på Upsala Nya Tidning. Trots att jag tillhörde marknadsavdelningen tog jag ibland modet till mig och korsade gången till centralredaktionen för att bara gå runt och njuta av synen av journalister som satt och jobbade på sitt nästa knäck. Jag älskade hur de ringde sina källor, hur de diskuterade uppslag och hur en fotograf ibland kom inrusande och kastade en säck rullar till personen närmast mörkrummet.
Om jag jobbade kvar på kvällarna gick jag ut till tryckeriet och såg hur alla de där orden som formats under dagen for ut ur tryckpressarna, hur de blev till något riktigt och sen hur när jag vaknade på morgonen så låg tidningen där omgiven av en aura av barndomens trygga trycksvärtedoft.
Det var dock väldig tydligt vilkas åsikter som var värda något. Vilka som man skulle lyssna på. Idag är det annorlunda.
Det fanns maktstrukturer inom media för 10 år sen som var väldigt cementerade. Idag kan en helt ny spelare komma in på banan och ställa allt på sin ända på ett par månader. Och då pratar jag inte någon skandalbloggare som taturerar sina könsdelar inför öppen ridå samtidigt som hon kastar en fekalie-tårta på random kändis.
Nu har vi upplevt ett paradigmskifte kring inflytande och vi, internetanvändare världen över, testar nya vägar för publicering. Sånt tar fram skribenten i var och en av oss. För vi bestämmer tillsammans vad som är nyheter värda att uppmärksammas. Inte de förutbestämda maktstrukturerna.
Därmed heller inte sagt att vi inte behöver journalister. Jag tror ibland vi underskattar den kompetens som de besitter bara för att vi begåvats med möjligheten att skriva en text som inte är ett instant sömnpiller och lärt oss registrera en domän. Jag beundrar dem för grävande arbeten, för sin källkritik, för deras sätt att vårda och behandla språket. Men vi kan leva tillsammans.
Personligen har jag för mycket koncentrationssvårigheter för att kunna skriva längre texter än så här, men att jobba mig igenom trender på nätet, tugga i mig hela det smörgåsbord min RSS-läsare erbjuder mig varje morgon och att följa med i nyheter som utvecklas just nu fascinerar mig enormt. Där ligger min styrka.
Tidigare har jag gjort det i min ensamhet, men nu kommer det att förändras. För på vår nya sida kommer jag att tillsammans med de som länge varit mina förebilder skapa vår syn på nyheter, publicering, journalistik eller whatever you name it.
Jag har inga svåra ord för vår strategi, våra mål eller om vi någon gång ska kunna tjäna en enda krona. Jag har inte en tanke på affärsplan, hur vi ska förändra allt eller vad som skiljer det här från en samling bloggar. Det är inte intressant för mig.
Det enda som betyder något är att vi är tillsammans och att vi känner behovet av att förändra.
Hur vi gör det vet jag inte riktigt än. Tror inte någon av oss vet mer än att vi vill testa nya saker och att vi tycker det är kul att testa det tillsammans. I och med att vi driver det här helt utan grundtankar på vinst (men ärligt talat, om jag någon gång blir rik på det lovar jag att inte klaga, pengar är gott) och utan någon som säger åt oss vad vi kan eller får göra så ger det massor med frihet. Vi kan experimentera oss fram och märker vi att något blir bra så fortsätter vi göra det.
Samtidigt hoppas jag att andra kan komma med förslag på vad de vill att vi ska göra, vilka som borde bli en del av vårt gäng och som ser det vi gör som kul. För personligen är jag bara en medelålders snubbe från Uppsala som tycker det är så oerhört roligt varje gång jag märker att något jag skrivit blir läst av någon annan. Nu får jag även göra det i sällskap med ett gäng som i grund och botten gör det här av samma anledning.
Det är Ajour för mig.
No related posts.
